Jag vänder andra kinden till. Du skickar hat men jag känner inget hat tillbaks, ingen ilska och ingen bitterhet. Vi är förlåtna, båda två. Det som var ett avslut för mig var visst en början för dig. Det som var fint för mig var inte det för dig. Att sätta på paus i ett sånt här läge och att inte kunna det. Vad säger det om dig!?

"Du klarar det här". Jag tänker på orden varje dag, flera gånger om dagen. Ibland behöver man bara höra rätt ord vid rätt tillfälle så försvinner den där panikkänslan. För även om saker totalt omkullkastats så kommer jag överleva. Varje dag i resten av mitt liv har jag överlevt den. Den största sorgen. Så enkelt, så rätt. Jag kommer att klara det här.

Jag börjar bli besatt igen. Varför kan jag aldrig få nog av det där landet, den där staden? Alltid en fot och en bit av hjärtat där. Alltid!

När jag var åtta eller nio år gick jag på en ridskola. Jag tyckte det var ganska kul. En gång i veckan. Rida, mocka och klappa på söta hästar. En dag skulle ledarna ha en aktivitetsdag med oss där vi skulle få göra lite andra grejer. Titta på hagar lite längre bort, gå till delar av stallet som egentligen var avstängda för oss barn och titta på hästarnas mat. En ledare tog oss upp till höet och började berätta hur det var förr. Hon berättade om en flicka som hade jobbat där och som varit olycklig. Hon hade varit så olycklig att hon hängt sig. Just där. Där vi stod. I bjälken ovanför oss hade hon dinglat. Hon hade ristat sitt namn i träet och där stod det fortfarande. Ibland kom hon tillbaka. Hon gick igen.

I ett hörn låg en människa. Det var hon. Hon som hade dinglat i bjälken. Hon som hade varit så olycklig att hon inte lyckats ta sig över. Hon som var fast i limbo. Hon låg där, i hörnet, i rutig kjol, i sjalett. Paniken. Ångesten. Hennes olycka. Allt sköljde över denna åtta- eller nioåring. Men ledaren var sammanbiten och så var jag. Vi fikade på vår matsäck och såg senare den döda flicka stå och skoja med sina kompisar på grusplanen. Med röda tuschprickar i ansiktet.

Min mamma hämtade mig. Jag var tyst. Vi kom hem. Jag var tyst. Jag plockade ner mina riddiplom och mitt medlemskort från anslagstavlan och lade i en låda. Underst. Under papper och leksaker. Nederst i lådan. Jag grät in i en kudde. Jag var tyst. En kompis från klassen ringde och frågade om vi skulle leka. Jag ville inte. Jag ville alltid men inte nu. Efter några dagar fiskade min mamma ur mig vad som hade hänt. Arg ringde hon ridklubben och skällde ut någon efter noter. Vi fick medlemspengarna tillbaka och jag lovade mig själv att aldrig mer i livet sätta min fot i ett ridhus, speciellt aldrig det där. Jag kunde inte sova. Mamma satt hos mig på kvällen och lampan var tänd. Det tog lång tid. Lång tid innan jag kunde släppa det. Jag öppnade lådan där diplomen och medlemskortet låg. Tog ut övriga saker och lät allt ridrelaterat stanna. Lämnas, gömmas, glömmas. Där i lådan. Jag öppnade den inte på väldigt länge. Jag rörde inte handtaget till lådan ens en gång. Det var som att den var smutsig, förbjuden. Fylld med panik, ångest och olycka. Det tog lång tid innan jag kunde leka med min klasskamrat som ringt samma dag. Det tog ett tag för min mamma att räkna ut varför jag plötsligt aldrig ville leka med henne. Jag var traumatiserad. Jag var så sjukt jäkla traumatiserad. Jag var åtta eller nio år och så galet känslig.

Jag är trettio. Det händer igen. Men det här traumat går inte att dölja. Det sitter i ansiktet. Som en påminnelse. Jag kan inte gömma det i lådan. Jag kan inte undvika det. Det här traumat sitter som en stämpel i pannan. Men jag är trettio. Jag är vuxen. Jag måste hantera det. Men mest känner jag att jag inte riktigt kan. Jag försöker intala mig att det inte var så farligt. Är det att hantera? Så kommer slutet av semestern och även om jag vet att jag ska gå åt andra hållet på morgonen. Även om jag vet att det är över kommer prickarna. De säger att det inte är över. Att det här inte är bearbetat. Och vem kan klandra dem. Det är inte bearbetat. Det är inte ett skit bearbetat.

Jag har väl inte haft så mycket att säga det senaste halvåret helt enkelt. Det var illa. Det var riktigt illa. Men nu är det inte illa längre. Det är jäkligt bra. Även om det är lite illa är det ändå bra.
"Jag är här för dig." Bättre än så kan det inte vara när det är illa.

Rumänien. Där ser man. Någon från Rumänien har klickat in här. Det känns knäppt. Inte bara en svenskboende rumän, det skulle ju kunna vara någon jag visste vem det var, utan en rumän i Rumänien. Eller ja det vet jag ju inte förresten. Det kan ju vara en svensk i Rumänien. Ibland känns det helt knäppt att människor jag inte känner kan gå in och läsa här. Jag känner ju att jag är ganska privat. Det är ju lite det som är tanken. Varje dag balanserar jag mellan att vara privat och att vara personlig. Här vill jag inte balansera. Det skulle vara dumt och väldigt poänglöst. Men samtidigt är tanken att detta rum bara ska vara till för dem som känner mig. De som kan läsa mellan raderna och fatta.

Ensamhet är oklädsamt. I alla fall på mig.

Och dessutom gillar jag inte filosofi. Jag tycker att det är så fruktansvärt ointressant. Och också det ganska oklädsamt. I alla fall på mig.