måndag 7 februari 2011

Ensamhet är oklädsamt. I alla fall på mig.

Och dessutom gillar jag inte filosofi. Jag tycker att det är så fruktansvärt ointressant. Och också det ganska oklädsamt. I alla fall på mig.

3 kommentarer:

  1. Läste en artikel om hur farlig ensamhet är för hälsan. Som ex nämndes när man står och talar inför en ointresserad publik. Om detta skapar en känsla av ensamhet hos talaren går det att mäta detta i att antalet inflammationsmarkörer som bland annat påverkar hjärtat ökar... hu, visst är det kusligt...

    SvaraRadera
  2. Ja, vi vet väl alla att det egentligen är det absolut viktigaste i livet. Närhet. Eller ja, kanske inte bara närhet utan också att bli sedd. Känns som något av det viktigaste uppdrag mänskligheten har; att se varandra (och klämma lite på varandra). Men så svårt det är att hinna med det! Mellan kvällsgröten och tandborstningen. "Hej, hur har du haft det? Vad ska vi hitta på i helgen? Är det utslag här på min arm? Och förresten... Hur känner du egentligen när det blir så där? Är du ledsen? Arg? Varför blir du så provocerad när jag säger så här? Vad skulle du gjort om det här hände?". Svårt det där. Känner mest att jag pratar om mitt eget tillstånd; tröttheten.

    Men vad underbart att du fortfarande läser här. Ska skärpa mig och ta tag i det här lite mer. Kram

    SvaraRadera
  3. Jag slutar inte! Du är ungefär 100 000 gånger mer intressant än de som skriver " jag är en tjej mitt i livet som skriver om inredning och vad gillar ni de här skorna?

    SvaraRadera