När kyrkokören sjunger på andra sidan muren till ett klinkande piano och det grönskar utanför fönstret då skulle jag kunna sitta där en hel dag. Min grön/vita klänning hänger på vädring för att eventuella loppor ska svepas iväg med brisen. Eller hoppa inåt och sätta sig i kökshandduken, det är ännu oklart vilket av alternativen de väljer. Om de ens sitter i klänningen. Detta var menat att vara händelserika och härliga dagar, istället rinner snoret och golvet renoveras i kolonin.

Så här ser det ut, livet i London. Det sätter sig i fötterna som röda små prickar och det kliar, fruktansvärt. Det kliar så mycket att jag nästan bara kan tänka "det kliar på fötterna, det kliar på fötterna, det kliar på fötterna". Att det sedan är avföring som kliar gör det hela en dimension äckligare. Är med dessa röda prickar säker på att universum ville knuffa mig hemåt. Så mycket kan inte gå åt helvete på en och samma resa utan att det är hintar. Var nog någon som tyckte jag var trög och släppte lössen lösa i heltäckningsmattan. "Det får nog henne att fatta". Och det fick det. Jag är hemma. Men fan vad det kliar.

Tvåhundratrettiofem pund. Det är allt jag har att säga.

En studie i dåligt uppförande.

Man kan inte dammsuga, inte ta upp posten från golvet, inte diska efter sig, inte städa undan efter sig i köket, inte torka av köksgolvet och istället låta skiten äta sig ner i husgrunden, inte säga hej och hejdå, inte köpa toapapper, inte plocka upp kläderna från golvet, inte prata så att man förstår, inte ställa en endaste fråga, inte meddela i god tid när någon ska sova över.

Men man kan dricka upp någons mjölk, man kan käka av någons ost och man kan ta en cola utan att fråga.

Jag gillar tjejen på nudelstället. Jag vill ta med mig henne hem. Lägga henne i pappas gamla ishockeyväska, frakta hem henne och sätta henne i soffan hemma. Prata med henne och klämma henne lite på armen ibland. Hon och jag skulle kunna bli bra vänner. Byta bokmärken och luktisar. Antagligen skulle jag fläta hennes hår. Hon skulle berätta om sitt liv på sin halvt obegripliga engelska. Jag skulle lyssna och gissa hälften av vad hon sa. Jag skulle gissa att det handlade om hennes första kyss, hur hon hamnat på en nudelrestaurang i centrum av London och ett konstigt födelsemärke hon har på benet som ser ut precis som Bill Nighy. Sen skulle jag bädda ner henne, kanske till och med krympa henne och lägga henne i fickan.

Intervjudag. Eller egentligen var det inte så mycket intervju. Det var bara att skriva på papper efter papper. Och att göra ett test, eller tre. Briljerade på tredje. Det är det enda jag vill säga om det. Briljerandet hjälpte inte så mycket. "Vikariat kommer och går, just nu har jag inget till dig" fick jag som sista ord efter nästan en och en halv timmes ansträngning. "Häpp" tänkte jag och blev ganska glad. Hade gjort upp handlingsplaner för olika scenarion. Istället tar jag mitt pick och pack och kommer hem i nästa vecka. Oh yes! Tills dess lever jag som om det fanns obegränsat med pengar på banken. Det finns det ju i princip, bara inte på mitt konto.

Plötsligt känns det som att alla kroppsdelar sitter där de ska. Det känns som att hjärtat är helt. Jag har fått en lenande salva över bröstet och det kommer att ordna sig. Känner mig tvivelaktig inför intervjun imorgon. Men vem bryr sig om den just nu? Det är ju en hel natt mellan intervjun och mig. Heja livet!

Igår låg jag och tänkte på varför jag inte trivs i Malmö. Jag kom fram till saker jag egentligen redan vet. Framför allt tänkte jag på min familjesituation. Och sen tänkte jag på den där terapeuten som hälften av alla på jobbet har besökt, ska besöka, vill besöka eller hade behövt besöka. Jag undrar vad hon kan göra med en människa som mig. En person med en hopplös familjesituation. Jag tänkte på att livet är allt bra tråkigt hemma; enformigt och dränerande. Sen somnade jag, vaknade och ställde mig i en dusch som bestämde sig för att sluta fungera mitt i balsameringen och tvagningen. Kanske kan man ta en jobbig familjesituation när man har en fungerande dusch. Kanske problem blir lättare att ta i tu med när ens lekamen inte kliar av intorkade tvålrester. Nä, kanske inte när jag tänker på det riktigt mycket men jag kanske åker hem ändå.

Idag rinner svetten. Idag var jag på Tate Modern. Idag fick jag en intervju. Torsdag 15.00.

Jag var på bio idag. Någon gammal film från 55. Den var tråkig. Jag somnade men vaknade mot slutet och som tur var var det riktigt underhållande. Retrospecialeffekter är underbart! Innan på dagen letade jag upp en "replacement bus" och tog mig in till Tate Britain. Tyvärr är mina ögon varken anpassade för att läsa eller titta på konst. Dumt! När jag till slut mest gick och stirrade ner i golvet för att stävja illamåendet gick jag därifrån och åkte till Chinatown. Mumsade i mig en Bentobox och sprängde budgeten ännu en gång. Sen tittade jag på bögar. Konstigt det där att det alltid är homosexuella män som ses ute i regnbågsfärgade kvarter. Nu skulle jag kunna ha en lång utläggning om genus men det har jag inte.

Konsten att göra precis ingenting, men ändå göra ganska mycket.
Jag har fortfarande inte gått ut genom dörren. Jag har fortfarande inte rest mig ur soffan. Men jag har läst i min oförskämt tjocka bok och tittat på Time Team-maraton på TV. Tunnelbanan här "ute" är avstängd och jag orkar inte leta rätt på någon "replacement bus" bara för att åka in och inte göra något. Vaknade kl 04.20 av ett skrikande par. Det var spännande och läskigt. Vågade inte ens föra gardinen åt sidan och kika ut, en mes är jag. Sen kunde jag inte somna om. Dagens uppgift är att gå och köpa toapapper. Dagens sociala kontakt? Nu räknar jag dagarna, till onsdag. Jag har börjat dagdrömma om att bo här permanent.

Idag har det varit höst. Jag älskar höst. Mer än vad jag älskar höst älskar jag muséeshopar. Idag sprängde jag min budget men jag tänker att det inte gör så jättemycket. Är man ensam kan man få spränga budgetar; plåster på såret liksom. Det ständiga projektet att lära sig att sticka har kanaliserats i en bok. Om jag inte kan lära mig att sticka kan jag i alla fall titta i en fin bok. Idag har varit en bra dag. En trött, yr, lite lätt illamående och halvt svimfärdig jag men en bra dag.

Det känns faktiskt lite bättre idag. Inte ensamheten, inte hemlängtan utan jag. Vaknade idag och tänkte att det kändes lite som det har gjort förr. Som att London har börjat göra med mig vad London gör bäst. Vad det är har jag ingen aning om. Men det är något bra i alla fall. När jag försökte förklara det innan sa jag något i stil med att det är precis som alla lager av krav, förväntningar och stress sakta pillas bort. Som huden pillas bort från en solbränd rygg i Jugoslavien i slutet av 80-talet, men det sa jag så klart inte. Det bara tänkte jag. Jag har en möjlighet att tänka nu, något som är väldigt sällsynt hemma.

100 år av ensamhet.
Lämnade lite CV:n idag men det verkar vara extrem jobbtorka dessutom har de en nyfunnen jobbyråkrati. Istället försökte jag mig på att gå på British museum. Det är svårt! Okontextualiserat och långrandigt. Sen kom det ett ösregn. Då satt jag ute under tak och läste. Kanske en av dagens höjdpunkter. Sånt blir dagens höjdpunkt när man är ensam. Suck, ensamheten. ENSAMHETEN!

Idag var jag på National Gallery. Jag har inte sökt ett endaste enda litet jobb idag och det känns faktiskt ganska bra. Det känns som att jag har börjat förlika mig med tanken på hemresa och en snäv ekonomi de kommande månaderna. Det är nog bäst att jag handlar ett par skor så att jag kan stå ut.

Så jävla fel beslut!
Usch, det har känts fel ända sedan jag kom, ända sedan jag åkte. Det är så fel. Jag borde inte vara här. Jag vill vara i sommar-Malmö. Jag vill spontan ta en öl/ett dopp/en fika. Jag vill vänta på en härlig semester och sedan åka på den. Jag vill göra allt detta med min älskade. Jag vill inte sitta instängd i ett rum, ensam och ledsen. Förra sommaren var en jättebra sommar. Jag vill ha den igen. Dagarna går och ett beslut måste tas. Jag vill hem! Men jag vill inte hem om två veckor, jag vill hem NU! Ingenting här är lätt.

Min dator är hijackad, inlämnad på service.

London dag 1.
Kom igår. Jag har börjat läsa Haruki Murakami Norwegian wood. Den är himla lättläst och jag bara vänder sida och vänder sida. Idag har jag också fixat telefonnummer, kuddar och köpt en klänning. Jag är nöjd.