Det känns faktiskt lite bättre idag. Inte ensamheten, inte hemlängtan utan jag. Vaknade idag och tänkte att det kändes lite som det har gjort förr. Som att London har börjat göra med mig vad London gör bäst. Vad det är har jag ingen aning om. Men det är något bra i alla fall. När jag försökte förklara det innan sa jag något i stil med att det är precis som alla lager av krav, förväntningar och stress sakta pillas bort. Som huden pillas bort från en solbränd rygg i Jugoslavien i slutet av 80-talet, men det sa jag så klart inte. Det bara tänkte jag. Jag har en möjlighet att tänka nu, något som är väldigt sällsynt hemma.