Igår låg jag och tänkte på varför jag inte trivs i Malmö. Jag kom fram till saker jag egentligen redan vet. Framför allt tänkte jag på min familjesituation. Och sen tänkte jag på den där terapeuten som hälften av alla på jobbet har besökt, ska besöka, vill besöka eller hade behövt besöka. Jag undrar vad hon kan göra med en människa som mig. En person med en hopplös familjesituation. Jag tänkte på att livet är allt bra tråkigt hemma; enformigt och dränerande. Sen somnade jag, vaknade och ställde mig i en dusch som bestämde sig för att sluta fungera mitt i balsameringen och tvagningen. Kanske kan man ta en jobbig familjesituation när man har en fungerande dusch. Kanske problem blir lättare att ta i tu med när ens lekamen inte kliar av intorkade tvålrester. Nä, kanske inte när jag tänker på det riktigt mycket men jag kanske åker hem ändå.