Det blev inte riktigt som jag tänkt. Att det finns folk som inte vet att sätta rätt pris på mitt huvud är inte mitt problem. Jag vet vad det är värt och jag ger mig inte så lätt. Besvikelsen är stor. Mest är det nog löjligt och diskriminerande. Men jag kan inte hjälpa att besvikelsen trycker över bröstet. Suck! Min första tanke är hämnd. Att vara så sju satans bra att de inser sitt misstag. Tyvärr funkar inte världen så. Navelskådare förblir navelskådare och jag kan göra mitt absolut bästa men det enda de ser är den blå tussen som samlats i magens centrala trakter. Och där ligger de och glor medan alltför mycket rinner mellan fingrarna på dem.

The wind of change. Annika Östberg. Hon lyssnar nog bara på sådan musik. Jag har svårt att se henne sätta på svensk radio och inse att det där med musik är något som utvecklas. Men det gör inget. Ibland är utveckling ganska ointressant och ibland är det helt ofrånkomligt. Som denna hösten. Den är lika ofrånkomlig som utvecklingen. Det känns bra. Jag är i något tre-, sju- eller tolvstegsprogram. Identifiera problemen och lös dem. Jag är peppad. Dessutom är det underbart att få gå runt och bara viska nerförsbacke i någons öra. Det är nu som är då då vändpunkten sker. Oh yes! Tochdown!

Sista, jag lovar.

Önskar mig också ett Medlemskort B.

Du kan också få lov att köpa denna.

Den är slut i M, men skriv upp din emejl så meddelar de dig när den är tillbaka i lager.

Köp denna till mig i födelsedagspresent! Röd ska det vara.

Det var länge sen. Men ingenting har egentligen hänt mer än oinspiration. Och mer utveckling i huvudet. Just nu leker jag husmoder och gör egen buljong. Har skrivit ett uselt CV till drömjobbet. Får ångest av att skriva CV. Hur ska hela min fantastiskhet kunna formuleras i ord? Hur ska de kunna fatta att jag är alldeles ypperligt bra för det där jobbet? Sen har jag varit ganska mycket arg. Arg på att jag mentalt hänger fast i en vänskap som jag ju inte vill ha. Arg på alla dessa män över 30. Barn!

There's nothing quite as sad as a one-sided love

When one doesn't love at all and the other loves too much

Dolly vet hur det ska sägas. Samma sak med vänskap antar jag. Det har varit komplicerat och problematiskt och hjärnspökena har mutats till tystnad. Betalats under bordet. Jag har köpt ett hus på Rivieran till dem. Dit de flyttat och där de sitter och dricker champagne. Medan jag sitter här och inte fattar riktigt vad som händer. Det var någon som tryckte på den röda, knalliga knappen. Och det var så lätt. Konstigt det där. Att vissa saker går så lätt att radera. Som håret. Tar längre tid att torka än att blöta. Tur att man har ett lager.

Såhär kan en dag av massor av insikter se ut. Ledigheten letar sig inåt, neråt, uppåt och under. Med ledigheten kommer tankar och idéer. Det är bra. Bara bisarrt att man i vanliga fall endast har fyra veckor av insikt. Julledighet räknas inte eftersom springa mellan släktingar, hålla sämjan, le falska leendet inte kan räknas som ledighet. Jag vet sedan länge att jag inte är gjord för arbetsår, arbetsveckor, arbetstider, arbete.

Bönner.


Att sätta sig i en bil och trycka på gasen, och ibland på bromsen, får en att känna sig så fri som Vellinge-kommun vill att man ska känna sig när man passerar deras kommungräns. Oplanerat körande kan vara fantastiskt. Man kan hamna bland den värsta inaveln, traktorer och andra maskiner som är mer än 50 år gamla, malning och djur i bur. När man kommer hem kan man äta gott bröd och somna i soffan. Och inte tänka på arbetsdagar. För de är långt bort. En personlig bankrutt står emellan mig och arbetet.