Det blev inte riktigt som jag tänkt. Att det finns folk som inte vet att sätta rätt pris på mitt huvud är inte mitt problem. Jag vet vad det är värt och jag ger mig inte så lätt. Besvikelsen är stor. Mest är det nog löjligt och diskriminerande. Men jag kan inte hjälpa att besvikelsen trycker över bröstet. Suck! Min första tanke är hämnd. Att vara så sju satans bra att de inser sitt misstag. Tyvärr funkar inte världen så. Navelskådare förblir navelskådare och jag kan göra mitt absolut bästa men det enda de ser är den blå tussen som samlats i magens centrala trakter. Och där ligger de och glor medan alltför mycket rinner mellan fingrarna på dem.