Ibland blir jag väldigt nojjig över min vänkrets; att den inte är tillräckligt stor. Och att jag inte är världsbäst på att hålla kontakten. Men när jag tänker på vem jag skulle bjuda om jag skulle gifta mig så finns det ju en hel drös med människor. Det hjälper verkligen att tänka så!

Min morfar började jobba som väldigt ung. Jag tror att han var någon slags springpojke i Limhamn. Om det hade något med flygplans- eller båtbyggande att göra. Han kom från ett hem där pappan höll hårt i brödet. Där man bara fick en bit bröd till maten. Hans pappa jobbade som en slags bondekonsult. Familjen flyttade runt i Skåne och pappan tog jobb på de gårdar där det fanns jobb att få. Har för mig att det hade med mjölkning att göra, men är inte säker.

När han var 18 träffade han mormor. De träffades någonstans vid Pildammsparken, på en dansbana som hade höstfest. Deras första dans tillsammans var en tango. När mormor och morfar skulle gifta sig skrev de till kungen, för mormor hade ännu inte fyllt 21 och var inte myndig. De gifte sig i S:t Johanneskyrkan i Malmö. Det var inget stort bröllop. Det var under kriget och de hade mycket lite pengar. Just den dagen skulle någon med mer pengar än dem också gifta sig och kyrkan var vackert smyckad med blommor. I sin första lägenhet hade de inte ens en gång en klocka så när de undrade hur mycket klockan var fick de sätta på sig skorna för att springa ut och kika på kyrkoklockan.

Två barn kom med elva års mellanrum. När mormor låg inne för att föda sitt första barn blev morfar hemskickad. På vägen hem gick han förbi ett bostadshus där det brann. Morfar kravlade sig in för att se om det fanns någon kvar. Han hittade en man därinne. Morfar förstod att mannen redan var död men han tyckte att det var viktigt att kroppen kom ut så att familjen skulle ha någon att begrava. Han la mannen på sin ytterrock och släpade ut honom. Hela kvällen satt han sedan och plockade bort den döde mannens hudrester från sin rock. Mormor och morfar bosatte sig på Amiralsgatan, nära Amiralen.

Morfar var pilot under krigstiden och var mycket borta. Han fick silvervingar som alltid prydde kavajslaget när han gick på kalas. Efter kriget började morfar studera via brevkurser från Hermods. Flera gånger satt han inne på toaletten och studerade i den lilla etta som härbärgerade fyra personer. Han tog examen i någon teknisk utbildning. Han undervisade i några år i tekniska ämnen på Pauliskolan. Han och en partner köpte upp ett plåtslageri och drev detta företag i många år. Han fick träffa statsministern. Morfar gillade att jobba. Han gick inte i pension förrän efter 70 års ålder.

På 70-talet köpte mormor och morfar en stuga utanför Landskrona. Han älskade att vara där och att fixa med huset och trädgården. Och att vila. Han tog ofta "fem på den lille visaren". Han gillade också konserverad frukt och vispgrädde. Ofta satt han i köket i stugan och vispade med handvisp. Så vågade han inte längre köra bil för tio år sedan och det blev svårt för mormor och morfar att ha stugan kvar. Stugan såldes men han höll sig aktiv hemma. Han stod på en stol hängandes ut genom balkongfönstren för att putsa dem på utsidan. I våras lämnade mormor och morfar sitt hem sedan ca 40 år. Han tyckte att det var hemskt jobbigt och blev aldrig riktigt sig själv igen.

Igår dog han. 92 år gammal. Morfar, du fattas mig!
Och jag lovar att jag inte ska köpa saltkött för alla pengar.

Jag är inget Margaret Thatcher epitet!

Under 30. Två stressrelaterade magsjukdomar. Två mediciner som inte alltid hjälper. Hej moderna människa. Tid som man inte själv får förfoga över. Maktlöshet. Och blir ändå inte tagen på allvar.

Det blev inte riktigt som jag tänkt. Att det finns folk som inte vet att sätta rätt pris på mitt huvud är inte mitt problem. Jag vet vad det är värt och jag ger mig inte så lätt. Besvikelsen är stor. Mest är det nog löjligt och diskriminerande. Men jag kan inte hjälpa att besvikelsen trycker över bröstet. Suck! Min första tanke är hämnd. Att vara så sju satans bra att de inser sitt misstag. Tyvärr funkar inte världen så. Navelskådare förblir navelskådare och jag kan göra mitt absolut bästa men det enda de ser är den blå tussen som samlats i magens centrala trakter. Och där ligger de och glor medan alltför mycket rinner mellan fingrarna på dem.

The wind of change. Annika Östberg. Hon lyssnar nog bara på sådan musik. Jag har svårt att se henne sätta på svensk radio och inse att det där med musik är något som utvecklas. Men det gör inget. Ibland är utveckling ganska ointressant och ibland är det helt ofrånkomligt. Som denna hösten. Den är lika ofrånkomlig som utvecklingen. Det känns bra. Jag är i något tre-, sju- eller tolvstegsprogram. Identifiera problemen och lös dem. Jag är peppad. Dessutom är det underbart att få gå runt och bara viska nerförsbacke i någons öra. Det är nu som är då då vändpunkten sker. Oh yes! Tochdown!

Sista, jag lovar.

Önskar mig också ett Medlemskort B.

Du kan också få lov att köpa denna.

Den är slut i M, men skriv upp din emejl så meddelar de dig när den är tillbaka i lager.

Köp denna till mig i födelsedagspresent! Röd ska det vara.

Det var länge sen. Men ingenting har egentligen hänt mer än oinspiration. Och mer utveckling i huvudet. Just nu leker jag husmoder och gör egen buljong. Har skrivit ett uselt CV till drömjobbet. Får ångest av att skriva CV. Hur ska hela min fantastiskhet kunna formuleras i ord? Hur ska de kunna fatta att jag är alldeles ypperligt bra för det där jobbet? Sen har jag varit ganska mycket arg. Arg på att jag mentalt hänger fast i en vänskap som jag ju inte vill ha. Arg på alla dessa män över 30. Barn!

There's nothing quite as sad as a one-sided love

When one doesn't love at all and the other loves too much

Dolly vet hur det ska sägas. Samma sak med vänskap antar jag. Det har varit komplicerat och problematiskt och hjärnspökena har mutats till tystnad. Betalats under bordet. Jag har köpt ett hus på Rivieran till dem. Dit de flyttat och där de sitter och dricker champagne. Medan jag sitter här och inte fattar riktigt vad som händer. Det var någon som tryckte på den röda, knalliga knappen. Och det var så lätt. Konstigt det där. Att vissa saker går så lätt att radera. Som håret. Tar längre tid att torka än att blöta. Tur att man har ett lager.

Såhär kan en dag av massor av insikter se ut. Ledigheten letar sig inåt, neråt, uppåt och under. Med ledigheten kommer tankar och idéer. Det är bra. Bara bisarrt att man i vanliga fall endast har fyra veckor av insikt. Julledighet räknas inte eftersom springa mellan släktingar, hålla sämjan, le falska leendet inte kan räknas som ledighet. Jag vet sedan länge att jag inte är gjord för arbetsår, arbetsveckor, arbetstider, arbete.

Bönner.


Att sätta sig i en bil och trycka på gasen, och ibland på bromsen, får en att känna sig så fri som Vellinge-kommun vill att man ska känna sig när man passerar deras kommungräns. Oplanerat körande kan vara fantastiskt. Man kan hamna bland den värsta inaveln, traktorer och andra maskiner som är mer än 50 år gamla, malning och djur i bur. När man kommer hem kan man äta gott bröd och somna i soffan. Och inte tänka på arbetsdagar. För de är långt bort. En personlig bankrutt står emellan mig och arbetet.

När kyrkokören sjunger på andra sidan muren till ett klinkande piano och det grönskar utanför fönstret då skulle jag kunna sitta där en hel dag. Min grön/vita klänning hänger på vädring för att eventuella loppor ska svepas iväg med brisen. Eller hoppa inåt och sätta sig i kökshandduken, det är ännu oklart vilket av alternativen de väljer. Om de ens sitter i klänningen. Detta var menat att vara händelserika och härliga dagar, istället rinner snoret och golvet renoveras i kolonin.

Så här ser det ut, livet i London. Det sätter sig i fötterna som röda små prickar och det kliar, fruktansvärt. Det kliar så mycket att jag nästan bara kan tänka "det kliar på fötterna, det kliar på fötterna, det kliar på fötterna". Att det sedan är avföring som kliar gör det hela en dimension äckligare. Är med dessa röda prickar säker på att universum ville knuffa mig hemåt. Så mycket kan inte gå åt helvete på en och samma resa utan att det är hintar. Var nog någon som tyckte jag var trög och släppte lössen lösa i heltäckningsmattan. "Det får nog henne att fatta". Och det fick det. Jag är hemma. Men fan vad det kliar.

Tvåhundratrettiofem pund. Det är allt jag har att säga.

En studie i dåligt uppförande.

Man kan inte dammsuga, inte ta upp posten från golvet, inte diska efter sig, inte städa undan efter sig i köket, inte torka av köksgolvet och istället låta skiten äta sig ner i husgrunden, inte säga hej och hejdå, inte köpa toapapper, inte plocka upp kläderna från golvet, inte prata så att man förstår, inte ställa en endaste fråga, inte meddela i god tid när någon ska sova över.

Men man kan dricka upp någons mjölk, man kan käka av någons ost och man kan ta en cola utan att fråga.

Jag gillar tjejen på nudelstället. Jag vill ta med mig henne hem. Lägga henne i pappas gamla ishockeyväska, frakta hem henne och sätta henne i soffan hemma. Prata med henne och klämma henne lite på armen ibland. Hon och jag skulle kunna bli bra vänner. Byta bokmärken och luktisar. Antagligen skulle jag fläta hennes hår. Hon skulle berätta om sitt liv på sin halvt obegripliga engelska. Jag skulle lyssna och gissa hälften av vad hon sa. Jag skulle gissa att det handlade om hennes första kyss, hur hon hamnat på en nudelrestaurang i centrum av London och ett konstigt födelsemärke hon har på benet som ser ut precis som Bill Nighy. Sen skulle jag bädda ner henne, kanske till och med krympa henne och lägga henne i fickan.

Intervjudag. Eller egentligen var det inte så mycket intervju. Det var bara att skriva på papper efter papper. Och att göra ett test, eller tre. Briljerade på tredje. Det är det enda jag vill säga om det. Briljerandet hjälpte inte så mycket. "Vikariat kommer och går, just nu har jag inget till dig" fick jag som sista ord efter nästan en och en halv timmes ansträngning. "Häpp" tänkte jag och blev ganska glad. Hade gjort upp handlingsplaner för olika scenarion. Istället tar jag mitt pick och pack och kommer hem i nästa vecka. Oh yes! Tills dess lever jag som om det fanns obegränsat med pengar på banken. Det finns det ju i princip, bara inte på mitt konto.

Plötsligt känns det som att alla kroppsdelar sitter där de ska. Det känns som att hjärtat är helt. Jag har fått en lenande salva över bröstet och det kommer att ordna sig. Känner mig tvivelaktig inför intervjun imorgon. Men vem bryr sig om den just nu? Det är ju en hel natt mellan intervjun och mig. Heja livet!

Igår låg jag och tänkte på varför jag inte trivs i Malmö. Jag kom fram till saker jag egentligen redan vet. Framför allt tänkte jag på min familjesituation. Och sen tänkte jag på den där terapeuten som hälften av alla på jobbet har besökt, ska besöka, vill besöka eller hade behövt besöka. Jag undrar vad hon kan göra med en människa som mig. En person med en hopplös familjesituation. Jag tänkte på att livet är allt bra tråkigt hemma; enformigt och dränerande. Sen somnade jag, vaknade och ställde mig i en dusch som bestämde sig för att sluta fungera mitt i balsameringen och tvagningen. Kanske kan man ta en jobbig familjesituation när man har en fungerande dusch. Kanske problem blir lättare att ta i tu med när ens lekamen inte kliar av intorkade tvålrester. Nä, kanske inte när jag tänker på det riktigt mycket men jag kanske åker hem ändå.

Idag rinner svetten. Idag var jag på Tate Modern. Idag fick jag en intervju. Torsdag 15.00.

Jag var på bio idag. Någon gammal film från 55. Den var tråkig. Jag somnade men vaknade mot slutet och som tur var var det riktigt underhållande. Retrospecialeffekter är underbart! Innan på dagen letade jag upp en "replacement bus" och tog mig in till Tate Britain. Tyvärr är mina ögon varken anpassade för att läsa eller titta på konst. Dumt! När jag till slut mest gick och stirrade ner i golvet för att stävja illamåendet gick jag därifrån och åkte till Chinatown. Mumsade i mig en Bentobox och sprängde budgeten ännu en gång. Sen tittade jag på bögar. Konstigt det där att det alltid är homosexuella män som ses ute i regnbågsfärgade kvarter. Nu skulle jag kunna ha en lång utläggning om genus men det har jag inte.

Konsten att göra precis ingenting, men ändå göra ganska mycket.
Jag har fortfarande inte gått ut genom dörren. Jag har fortfarande inte rest mig ur soffan. Men jag har läst i min oförskämt tjocka bok och tittat på Time Team-maraton på TV. Tunnelbanan här "ute" är avstängd och jag orkar inte leta rätt på någon "replacement bus" bara för att åka in och inte göra något. Vaknade kl 04.20 av ett skrikande par. Det var spännande och läskigt. Vågade inte ens föra gardinen åt sidan och kika ut, en mes är jag. Sen kunde jag inte somna om. Dagens uppgift är att gå och köpa toapapper. Dagens sociala kontakt? Nu räknar jag dagarna, till onsdag. Jag har börjat dagdrömma om att bo här permanent.

Idag har det varit höst. Jag älskar höst. Mer än vad jag älskar höst älskar jag muséeshopar. Idag sprängde jag min budget men jag tänker att det inte gör så jättemycket. Är man ensam kan man få spränga budgetar; plåster på såret liksom. Det ständiga projektet att lära sig att sticka har kanaliserats i en bok. Om jag inte kan lära mig att sticka kan jag i alla fall titta i en fin bok. Idag har varit en bra dag. En trött, yr, lite lätt illamående och halvt svimfärdig jag men en bra dag.